Känslan som drivkraft

Jag har ett erkännade: jag har i många år haft en drivkraft som påverkat mitt liv, som legat i mitt bakhuvud hela tiden så fort jag gjort nåt, vare sig det är inom film,foto eller musik. Samtidigt som jag älskar att syssla med alla tre, så är det ändå den här gnagande känslan som drivit mig, både på gott och ont. Den känslan är rent ut sagt : ilska!! För folk som känner mig extremt nära, så är detta ingen överraskning, men jag tar ut min ilska på olika saker, igenom mitt arbete och det jag åstadkommer. jag är i vanliga fall en glad skit, men har precis som de flesta andra, en mörk sida. Jag kan vara arg, kanske inte  när går sönder i köket eller studion, men på mer saker som stör mig. Jag omvandlar den där ilskan till nåt mer användbart. Ni som sitter och surar över era problem, använd den där ilskan till ett jävlar-anamma istället. Ni kommer må så mycket bättre utav det. Kanske inte behöver vara inom jobb, men gym, musik eller vad som nu passar. Sen får man ha en dålig dag, men kanske inte sex dagar i veckan.
Fast nu kommer min riktiga fundering, det senaste halvåret så börjar in ilska släppa, jag verkar ha vuxit upp och tar saker och ting lite lättare. Kommer detta påverka mig och mitt arbetande? Kommer stilen på det jag gör få en gladare ton? En intressant framtid är i antågande =)
Trevlig helg!!!