En ros för de bortgångna.

Prövningar. I allt stress, tempo, perfektionism, så kommer perioder då man måste stanna upp. Augusti 2013 kommer jag ha i bakhuvudet ett tag. Jag fick hjärtat i halsgropen i början av månaden utav anledningar jag ej går in på, men sen inom loppet av två veckor så gick två människor bort som jag höll av. En av dom: en mycket omtyckt man med ett hjärta av guld, jag kände honom som en vän, och han trodde på mig redan från barnsben. Han kände mig som en kund från början, jag handlade godis av honom, 25 år senare så kom han till mig för råd av mig för han hade skapat ett intresse för att redigera sina hemmavideos. 
Nästa person är från min släkt,  en annan omtyckt herre, sa inte så mycket alla ggr, men när han väl sa nåt, så var det underfundigt och helt oförberett. Min extra-morfar. Jag hade till och med honom i en av mina filmer en gång i tiden, och kommer alltid minnas hans svar när jag frågade honom: - "Det har jag ju aldrig provat att vara med i en film så varför inte?? "  
Största prövningen är att det händer mitt i skolfotosäsongen , när man måste hålla humöret uppe, leendet startklart och huvudet ostressat. Så jag biter ihop och minns. 
En ros till er Lasse & Åke!! Jag kommer minnas er.