Hemma från Växjö, men snart iväg igen.

Jag är trött. Dock är det det lättaste året med skolfotot. Det är krävande, vare sig man tror det eller inte. Det finns nog många som inte tror på det , men pröva får ni se.  Uppgång kl sex kan man leva med, men uppsättning av utrustning varje dag, göra i ordning allt pappersarbete inför dagen, prata med kontaktpersonal på skolan, och allt detta ska göras innan första fotning kl 8 på morgonen. Sen är det en   strid ström med barn i varierande storlekar ända fram till kl tre, vissa dar ännu längre. Gruppbilder, porträtt, syskonfoton.  Pust!!!    För att sen packa ner all utrustning, välja vilka bilder som ska användas, pappersarbete igen, åka tillbaka till hotellet, och där totaldör man!!!!

Nästa morgon, samma visa igen.

Nu är det inte ju hela året man gör detta (tur det), fast alla dagar är inte helt katastrof. Jag har nu vart på småorter nere i Småland, där ungarna inte behöver säga emot en för minsta lilla. Har inte behövt höja rösten på en hel vecka, ganks aovanligt faktiskt. Det som har vart den största negativa delen i år dock, är den stora känslan av ensamhet. Löjligt jag vet, men den har krupit fram flera ggr, och den följer även med mig hem på helgerna. Jag vet inte vad det är med hotellrummen i en främmande stad, men nåt måste det vara. Man kollar in staden en eller två kvällar med de andra tre kvällarna då? Man sitter på hotellrummet och glor på datorn, eller så tar man sig ork till att beställa en öl i baren att gråta över. Beklämmande är ordet! 

Snart är man tillbaka i gamla vanor, och då gäller nytt jobb  inom film i Skara, och framför allt få igång studion på allvar. Så nu är det bara att sprida namnet allt vad mina läsare kan.

Ha det så länge!!!